Jag såg att någon delat en länk på facebook med rubriken "som att växa upp med svårt deprimerad förälder". Själva inlägget handlar alltså om mobilen, vi har den nästan ständigt i våran hand. Den påverkar alla, jag menar utan mobil är det så otroligt segt att få tag i den man söker. Men den påverkar allra mest barn, våra barn, våra syskonbarn eller vad det nu kan vara.

Det påverkar ju som sagt barnen och jag tycker att man borde tänka både en och två gånger i fall man verkligen behöver kolla facebook, instagram eller liknande exakt just nu. Jag fick själv en systerdotter för lite mer än ett år sedan och när jag är med henne känner jag mig hel, barn gör mig hel och jag mår fruktansvärt bra i deras sällskap. I hennes närhet använder jag sällan mobil, inte för att jag tänkt på att det kan påverka henne utan för att jag behöver inte kolla sociala medier, jag har henne att leka med och ta hand om just då. Jag prioriterar henne och jag hoppas verkligen att det ska fortsätta vara så även när jag blir förälder. Jag ser hennes behov före mina egna och utav anledningar kan jag inte träffa henne ofta alls och även det är en bidragande faktor till min depression.

Jag lider utav svår depression och om jag ska vara helt ärligt så tycker jag att jag kan dölja den rätt bra. Ofta får jag höra att jag är frisk, det är inget fel på mig och att jag inte ser sjuk ut. Därför att jag håller det hellre inom mig eller berättar för mina nära och kära. Jag kan ha världens dåligaste dag och så fort jag träffar på ett barn ute ler jag, utav någon anledning får dom mig att känna mig värdefull och bra. Jag behöver inte ens känna barnet eller ens veta vem det är men det får mig lycklig. Att vara med min systerdotter har varit min lycka i livet och utan henne här hade jag nog haft svårt att ens kunna stå på mina ben. Hon är min ljuspunkt, mitt liv, mitt allt. Det finns få jag älskar lika mycket som henne, världens lilla solstråle.

Moster älskar dig. Kram.

 

Länk till inlägget jag läste HÄR!